Sanna Johanssons journalistikblogg

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Blogg D: Elements of Journalism

with 3 comments

Att väldigt mycket har hänt i medievärlden sedan Kovach och Rosenstiel skrev The Elements of Journalism 1999 kan knappast betraktas som en överdrift eller osanning. De värden som författarna tagit fram för vad som betraktas som god journalistik kan visserligen fortfarande vara detsamma. Men sättet som de förverkligas på borde rimligen ha helt nya villkor.

Sanning och källkritik

Bland annat uppger Kovack och Rosenstiel att sanning är journalistikens främsta förpliktelse. Och det är givetvis en sanning i sig. Nyheter som medborgare tar del av ska förstås vara sanna. Under hösten lanserades nyhetssajten Ajour som av grundarna i förväg beskrevs som en stundande journalistisk revolution. De framhävde att de via Internet skulle förmedla en ny typ av journalistik där journalisternas nyansering av nyheterna skulle vara framträdande och där de skulle förmedla nyheter efter läsarnas intressen.

Efter lanseringen fick Ajour dock en stor hink fylld av kritik hälld över sig. Många efterfrågade bland annat den inom journalistiken så viktiga och förtroendeingivande källkritiken.

Vem lyssnar egentligen på medborgarna?

Kovach och Rosenstiel anger också att journalisterna ska vara lojala mot sina medborgare. Ajour har en väldigt god avsikt i att de via sociala mediers interaktivitet kan ta reda på medborgarintressen. Det är givetvis svårt att veta om de som faktiskt läser och kommenterar Ajours nyheter faktiskt svarar för den stora massans intressen. Men just sociala medier kanske inte i alla fall ska handla om den stora massans intressen. De kanske ska få möjliggöra den enskilde medborgarens intressen och dennes förmåga att göra sin röst hörd. Dennes möjlighet till påverkan. Att kunna skapa opinion utan att behöva ha en kappsäck med guld.

Ajour har även fått kritik för sättet som de tillgodoser sina läsares intressen, bland annat från Brit Stakston, mediestrateg samt en av Sveriges mest anlitade föreläsare och debattörer inom sociala medier. Mer om hennes kritik kan du läsa i följande blogginlägg:
http://www.jmw.se/2011/11/07/ajour-ar-inte-en-journalistisk-revolution/ Där ställer hon sig bland annat frågan vad som egentligen hände med läsarna som medskapare? Hon undrar om Ajour låtit sina läsare göra omröstningar, bollat ämnen eller involverats på något annat vettigt sätt eller om Ajour bara tar reda på läsarnas intressen genom klickningar och retweets.

Via sociala medier kan det ändå inte förnekas att medborgare får ett helt nytt sätt att engagera sig i nyhetsförmedlingen. De kan vädra åsikter, kritisera och ställa frågor. De kan på ett väldigt transparent och tillgängligt sätt framföra sina medborgarintressen. I sociala medier spelar dessutom, som tidigare nämnts, pengar en betydligt mindre roll än i de traditionella medierna. Och via sociala medier får medborgarna möjlighet att ifrågasätta de stora medieimperium som finns idag. Den maktelit som faktiskt kan sätta agendan för medborgarna. Sociala medier ger alltså enorma möjligheter för granskning och omvärldsbevakning.

Det sunda förnuftet gäller oavsett medium

Apropå källkritik så är det som jag diskuterade i inlägg B angående journalistikens pressetiska regler också mycket upp till journalisten själv att handla etisk. Människans sunda förnuft är viktigt i sammanhanget. Både från medborgarens och journalistens håll. Medborgares förmåga att tolka nyheter och innehåll och journalisternas förpliktelse att vara opartiska i sin nyhetsrapportering.

För båda parter är detta givetvis inte helt enkelt avgöra alla gånger. Ser vi till exempel på två av våra största nyhetsförmedlare i Sverige Aftonbladet och Expressen så kanske inte alla deras läsare ständigt har i bakhuvudet att tidningarna från början är så kallade vänster- respektive högertidningar. Även om de inte uttalat utger sig för att vara det längre är exempelvis Aftonbladets politiska debattörer övervägande före detta eller aktiva socialdemokrater och Expressens motsvarigheter är före detta eller aktiva högerpolitiker. Givetvis påverkar det nyhetsrapporteringen. Ett exempel är att Aftonbladet rapporterade ungefär tre gånger så mycket om Carl Bildts kritiserade uttalande om att det inte handlar om att välja den ena eller andra sidan i Libyendebatten. (se statistik över antal nyhetsartiklar publicerade om uttalandet på www.aftonbladet.se och www.expressen.se)

Kovach och Rosentiel diskuterar även i The Elements of Journalism tilliten till det sunda förnuftet som avgörande för att främja pressfrihet inom journalistik. Tack vare att sociala medier är transparent och tillgängliga har medborgare som sagt möjlighet att ifrågasätta journalistens källor och nyheternas sanningsenlighet. Vilket vi också som sagts sett prov på i ajourfallet. Det är troligen inte många nätjournalister som kommer undan med stora lögner. De har ju så ofantligt många ögon på sig – de allra flesta i Sverige har idag tillgång till Internet.

Samtidigt finns det alltid en risk att människor far med osanning eller att missförstånd uppstår mellan olika parter. Kovach och Riesentiel tar också upp att journalisters källor kan vara exempelvis bluffkällor eller att journalisterna faktiskt tolkar sina källor fel. Sociala medier ger ändå de journalistiken en fantastisk chans att vara öppen, tillgänglig och transparens. Vilka ofta beskrivs som villkor i samband med demokratiska processer. Och vad ska vi egentligen göra när de sociala medierna är en sådan stark kraft i vårt samhälle? Censurera och agera stängd diktatur? Ska vi hindra folk från att publicera texter, bilder och åsikter som är viktiga för dem? Nej, journalistiken måste faktiskt försöka anpassa sig. Det är en ny tid nu. Där den vanliga människan har allt större makt och där de kan bli kändisar inom loppet av en sekund.

Två sidor som vänder varandra ryggen

Det som jag tycker är sorgligt är att de båda (de traditionella medierna vs. de sociala medierna) sidorna vänder taggarna utåt och mot varandra. Istället för att mötas på mitten. Det har liksom blivit en slags kamp om vem som är bäst och vem som egentligen kan förmedla nyheter på det bästa sätt. De traditionella medierna slår sig för bröstet för sin långa erfarenhet och för sitt sätt att skriva nyheter på det vedertagna enligt dem korrekta sättet. De sociala medierna framhäver det nya medieklimatet och deras förmåga att involvera medborgare. Det ska dock påpekas att traditionella medier ger sociala medier mycket utrymme, genom att exempelvis skriva om dem i tidningar eller prata om dem i teve. På det sättet är de inte ovänner.

Men på något sätt måste de också försöka mötas i den journalistiska nyhetsrapporteringen. Och troligen kommer det optimala mötet att ta tid att vaska fram. De sociala medierna är fortfarande så pass nya. Journalisterna har en stor och viktig uppgift att föra god journalistik i de sociala medierna. De måste ju trots allt finnas där människorna finns. Och väldigt många människor finns i sociala medier, där de delar med sig av och sprider diverse nyheter.

Att förena den källkritiskt korrekta traditionella nyhetsförmedlingen med den interaktiva och nyanserade nyhetsförmedlingen i de sociala medierna, vore inte det bra?

Written by Sanna Johansson

2011/12/21 at 02:03

Publicerat i Uncategorized

Bloggupgift C: När blir journalistik fiktion?

with 2 comments

Jag har läst El Choco: svensken i Bolivias mest ökända fängelse av Markus Lutterman. Boken handlar om svenske Jonas Andersson som efter att ha åkt fast med nästan tre kilo kokain på en flygplats i Bolivia hamnar i det ökända fängelset El penal de Sanpedro. I fängelset styr pengar ordningen. Jonas Andersson köper sig makt och fräscht boende. Intagna med mindre pengar får trängas i små rum och inga vakter griper in då de blir ihjälslagna. Vakterna kan nämligen också köpas för pengar. Tack vare sitt kapital, nordiska ursprung och sin kraftiga fysik lyckas Jonas Andersson få en ”bra” tillvaro i fängelset. Han både gifter sig och skaffar barn under sin tid där. Efter tre och ett halvt år blir Jonas Andersson frisläppt. Då har han med hjälp av advokater och mutade befattningshavare fått sin strafftid halverad.

Marcus Lutterman berättar Jonas Anderssons historia som en spännande roman men med grävande journalistiska inslag. Dramaturgin är på plats där den ska och personifierande citat lyfts in för en levande berättelse. Storyn är nästintill overkligt bra och jag funderar flera gånger om vissa händelser verkligen kan vara sanna. Markus Lutterman anger i boken att vissa karaktärer vävts samman från personer vilket tyder på att berättelsen har förädlats. Att boken är skriven i New Journalism-genren gör kanske storyn bättre men den tappar också i trovärdighet. När jag ser på filmer eller läser böcker som är baserade på sanna historier vill jag veta vad som är sant och vad som inte är sant. Är hela storyn fullständigt sann imponeras jag av den mer än om den inte är det. Och när den inte är sann till punkt och pricka väljer jag att tro att de mest häpnadsväckande händelserna är osanna. Vilket kan vara synd eftersom så inte behöver vara fallet egentligen.

Markus Lutterman varvar de romanliknande berättelserna om Jonas Andersson och andra karaktärer i boken med beskrivningar av den politiska utveckling i Bolivia. Det ger en tydlig bild av hur korrumperat statskicket i Bolivia är och det visar också starka kontraster till vad vi i Sverige är vana vid. Läsaren får därav både samhällsorientering och personliga bilder av människorna i boken. Det blir helt enkelt mer kött och blod i New Journalism än i det klassiska sättet att skriva faktabaserad och opartiskt journalistik som exempelvis i nyhetsartikeln. Storyn blir levande och jag får lättare att ta till mig innehållet än om boken hade varit skriven som en faktaåtergivning av Jonas Anderssons vistelse i fängelset. I det hänseendet gillar jag New Journalism. Att göra texter mer lättillgängliga och tilltalande tycker jag inte är fel. Då är ju faktiskt chansen också större att läsare lär sig mer om samhälls- och världsproblem.

Inom journalistik är det givetvis viktigt att hålla sig till sanningen. Annars tappar den förstås sin trovärdighet. Jag har redan i detta inlägg klargjort att jag blir mer skeptisk till storyn då författaren uppger att alla bitar inte är helt sanningsenliga. Men jag tycker heller inte att det är fel att författaren får lägga till ändringar så länge författaren är öppen med det. Jag anser alltså att transparens och ärlighet är väldigt viktig inom New Journalism. Precis som inom all annan journalistik.

Written by Sanna Johansson

2011/11/04 at 03:23

Publicerat i Uncategorized

Inlägg B – Etik i medierna

leave a comment »

P1-programmet Medierna beskrev den 31 januari 2009 ett svårt publicistiskt övervägande i samband med mordet på en homosexuell man i Malmö. I programmet fördes en diskussion kring hur mycket medier ska berätta om de misstänktas bakgrund.

I detta blogginlägg kommer jag att resonera kring hur mycket som är relevant att berätta om de misstänktas religiösa och etniska tillhörighet och hur jag hade agerat som ansvarig utgivare. Detta är givetvis en svårknäckt nöt i många hänseenden som kan ses på ur många synvinklar och på olika sätt. De misstänkta är inte dömda och motivet till brottet är inte öppet uttalat. Ska man få hänga ut människor på det där viset? Är det etiskt riktigt? Religion och etnicitet – ska det spela roll?

Jag tycker att vi tar oss en titt på några av den journalistiska branschens pressetiska regler som i fallet är relevanta att applicera i sammanhanget.

Inledningen/förorden till de pressetiska reglerna ser ut enligt följande:

Press, TV och radio skall ha största frihet inom ramen för tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för att kunna tjäna som nyhetsförmedlare och som granskare av samhällslivet och för att kunna publicera det som är av vikt och betydelse för medborgarna. Det gäller dock att skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.”
Okej, det är alltså Press, TV och radios uppgift att vara nyhetsförmedlare och granskare av samhällslivet. De ska publicera sådant som är av vikt och betydelse för medborgarna. Men det gäller dock att skydda enskilda mot lidande de inte gjort sig förtjänta av.

Och vad är då av vikt och betydelse för medborgarna och vilka ska man skydda mot publicitet och varför?
Vi tittar vidare i reglerna för att förhoppningsvis närma oss ett svar. Reglerna anger följande angående att kränka privatliv genom publicitet:

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

Ja, och vem avgör då vad som är ett uppenbart allmänintresse? Är fallet om mordet på en homosexuell man ett uppenbart allmänintresse? Behöver fallets misstänkta uppvisas i det offentliga ljuset innan de är bevisade skyldiga eller dömda? Med hjälp av regel 10 kanske vi kan bringa någon klarhet i frågorna?

10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.
Jaha, och saknar allt det där betydelse i just detta specifika sammanhang?

Och hur viktigt är det att vi får veta de misstänktas namn? Regel 15 säger så här:

15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

Luddiga tolkningsregler

Vad som går att konstatera genom att titta på de pressetiska reglerna är att de är luddiga tolkningsregler där varje journalist eller ansvarig utgivare själv får avgöra vad som är relevant och av uppenbart allmänintresse. Allt verkar i grund och botten handla om allt är okej att publicera så länge det rör sig om ett uppenbart allmänintresse. Men ja frågan som jag ställde mig tidigare i detta blogginlägg dyker givetvis upp igen – vad är ett uppenbart allmänintresse och hur avgör journalisterna/ansvariga utgivare vad som är ett uppenbart allmänintresse? Svårt, svårt, svårt. I det här fallet valde olika tidningar väldigt olika sätt att gå tillväga i publiceringsfrågan. Detta bottnar troligen i att det just handlar om tolkningsfrågor – vilka tidningar tycker att uppgifterna om de misstänktas etnicitet och religion är så pass relevanta i sammanhanget att det är av uppenbart allmän intresse att publicera dem? Vem bestämmer vad som är av vikt för medborgarna och vad som inte är det? Och hur kan man på ett demokratiskt sätt komma överens om det? För det är inte heller konstigt att de pressetiska reglerna är luddiga och i största mån tolkningsbara. Just eftersom journalisters uppgift är att granska politiker och beslutsfattare och informera medborgare om saker som är relevanta för medborgarna och för allmänintresset. Man får inte på något sätt stänga ute medborgarna från den samhälleliga medborgardebatten. Och eftersom vi lever i (vad som någon (vem/vilka?) bestämt) är ett demokratiskt land med ett demokratiskt styrelseskick får vi inte tumma på demokratiska värden som yttrandefrihet och tryckfrihet. Därför är den journalistiska branschens givetvis väldigt svårreglerad och därför tycker jag också att de pressetiska reglerna borde kallas för pressetiska riktlinjer istället.

Undvika hysch-hysh och glapp mellan traditionella och nya medier

Och med bakgrund av allt detta, hur hade då jag tolkat reglerna i förhållande till just detta specifika fall? Som jag tidigare nämnt är det här en svår fråga som går att diskuteras på många sätt från olika synvinklar. Dock vill jag påstå att uppgifterna om de misstänktas religiösa tillhörighet är relevanta i sammanhanget. Jag ska berätta varför.
Aftonbladets chefredaktör och ansvarige utgivare Jan Helin berättar i p1 programmet Medierna att de genom att publicera uppgifterna om de misstänkta undviker mörkning och ”hysch hysch”. Mediernas uppgift är som bekant att informera och upplysa medborgare. De får inte stänga ute medborgarna och undanhålla information. Vi lever trots allt i ett i högsta grad offentligt samhälle. Och detta påstående relaterar jag främst till de sociala mediernas framfart i medievärlden. Sociala medier blir en allt större nyhetskälla (se exempelvis http://www.dagensmedia.se/nyheter/dig/article3277895.ece ). Jag tror att traditionella medier, efter sociala mediers genomslagsexplosion, pressas hårdare att gå ut med information och uppgifter snabbt. Dessutom är människors liv mer offentliga tack vare eller på grund av (också en tolkningsfråga) de sociala medierna. Människor delar med sig av allt på exempelvis Facebook – allt från hur gamla de är och vad jobbar med till hur bra deras nyplanterade blommor växer på balkongen och hur bakfulla de är efter festen i lördags.

Ny offentlighet – uppgifterna finns ju redan på Internet – varför mörka?

Uppgifter och information om misstänkta brottslingar avslöjas numer dessutom i princip alltid på Internet och i sociala medier. Jan Helin talar också om att undvika glappet mellan traditionella medier och sociala medier i hänseende till publiceringsuppgifter. Det spelar ingen roll om tidningar exempelvis inte avslöjar det för medborgarna får ändå reda på det via Internet och sociala medier. Traditionella medier har på så sätt en ny offentlighet att anpassa sig till. Det kan se väldigt dumt ut om informationen publiceras på nätet och inte tidningarna för att återigen komma tillbaka till att medier inte får stänga ute medborgarna. Givetvis tycker jag att medier bör ta hänsyn i vissa fall där etnicitet och religion absolut inte spelar någon roll. Men i det här fallet tycker jag faktiskt att det gör det.

Många relgioner är fientliga mot homosexuella

Jag tycker att det är relevant i sammanhanget eftersom att de flesta religioner är fientliga mot homosexuella. Dessutom driver den ene misstänkte en religiös blogg som många av tidningarna beskriver har extrema åsikter i moralfrågor. Han har alltså en offentlig blogg där han skriver om moralfrågor och åsikterna uppfattas av många som extrema. I programmet i p1 medierna ställer sig programledaren frågan om det hade uppfattas annorlunda om den misstänkte istället varit ansluten till Livets Ord. Nej, jag tror inte det. Inte ur min synvinkel i alla fall. Många religioner är fientliga mot homosexuella. Givetvis är inte alla religiösa människor bög- och flathatare. Men det går inte heller att blunda för att det finns dem som är det. Ett verklighetsexempel som kan diskuteras i sammanhanget är det svenska riksdagspartiet Kristdemokraterna som flera gånger fått kritik för att vara fientliga mot homosexuella. De var de enda av de dåvarande riksdagspartierna som röstade var  emot äktenskap mellan samkönade (se exempelvis http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=1429905). Visserligen har islam som religion fått stå emot mycket kritik. Givetvis mer än kristendomen. Men att islam tidigare och i många andra sammanhang fått skit är inte ett tillräckligt starkt argument för att utesluta informationen om bloggen och på så vis också den misstänktes religiösa åskådning. Åklagaren i fallet, Bo Albertsson, anger att man inte vet motivet till brottet men det inte heller går att utesluta att det kan röra sig om ett hatbrott. Jag håller med honom, man ska givetvis inte förutsätta det men det är också svårt att utesluta det.

”Man ska inte dra alla över en och samma kant”

Frågan om etnicitet tycker jag inte är lika relevant i sammanhanget. Men jag tycker bara att det skulle kännas konstigt att utesluta det. Uppgifter om ursprung tas ofta upp i medierna och helt plötsligt ska man inte göra det i detta fall? Jan Helin nämnde i intervjun att man skulle ge en falsk bild av den misstänkte om man tog bort vissa bitar. Han talar om en risk att förtiga etniska bakgrunder och att genom att utesluta informationen skulle tystnaden kunna uppfattas som ”så märkligt att vi inte kan säga något”. Man vill undvika att alla med samma etnicitet ska dras över samma kant, men genom att förtiga det vore som att låta medborgarna tro att det är så vi uppfattar att folket skulle göra. Då känns det också som att vi misstror våra medborgare – att alla är fördomsfulla. Dessutom är det faktum att en av de misstänkta har en blogg som alla kan nå via Internet, och där alla också kan ta del av informationen om den misstänktes etnicitet och dessutom hans namn, en bidragande orsak till att jag tycker att det känns onödigt att förtiga saker. Alla kan ju ändå ta reda på det om man väljer att rapportera om den misstänktes blogg. Här finns säkerligen också bilder på den misstänkte.

De misstänktas erkännanden gör spekulationer befogade

De misstänkta är inte bevisade skyldiga eller dömda. Mediernas diskussioner om fallet är bara spekulationer. Vissa kan yrka på att medierna borde vänta med att publicera uppgifter tills de misstänkta bevisats vara skyldiga. Men jag tycker att medier ska få kunna spekulera i sådana här frågor. Visst är det viktigt att ta hänsyn till de misstänkta och även till deras familjer. Men då de misstänkta erkänt att de varit i lägenheten och den ena av dem har erkänt att han haft en kniv på sig känns spekulationerna som befogade. Dessa erkännanden tycker jag stärker argumenten för att gå ut med uppgifterna. Jag vill också påpeka att det är först efter dessa erkännanden som jag tycker att det är okej att gå ut med uppgifterna. Det finns alltid risker med att gå ut med spekulationer för tidigt och att man på så vis målar upp de misstänkta som skyldiga fast de sedan visar sig att de var oskyldiga. Men i och med erkännandena i sammanhanget finns det faktiskt anledning att spekulera kring om de misstänkta gjort sig skyldiga till brottet även om de inte är dömda än. Om de visar sig att de misstänkte inte är skyldiga till brottet anser jag att en offentlig ursäkt i tidningen i fråga är ett krav.

Summan av kardemumman

Slutligen kan vi sammanfatta detta diskuterande blogginlägg som att jag inte hade valt att tysta ner fallet i medierna. Detta för att inte utesluta medborgarna och för att undvika glappet mellan de traditionella och de nya medierna. Att undanhålla information som medborgare ändå kan ta del av skulle som sagt uppfattas som hysch hysch –  att förtiga kan leda till spekulationer om själva förtigningen. Jag anser också att det finns anledning att spekulera i fallet i och med de misstänktas erkännanden. Mord och mördare tror jag dessutom ligger inom ramen för ett uppenbart allmänintresse som många människor också vill läsa om. Medier har ändå ett ansvar att bland annat upplysa om sådant som intresserar oss och som kan vara farligt för oss.

Written by Sanna Johansson

2011/10/03 at 11:10

Publicerat i Uncategorized

Inlägg A – Nyhetsvärdering

with 2 comments

Val av händelse som publicerats som nyhet 1 –

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article13620065.ab

Elitpersoner, elitpersoner som källor och negativa inslag

Skälet till att denna händelse blir en nyhetsartikel på aftonbladet.se tror jag främst är på grund av att personerna den innefattar är kändisar. Enligt många studier (se exempelvis Hvitfelt, Galtung &Ruge) om nyhetsvärdering är det ett gott kriterium för att händelsen ska uppfattas som nyhetsmässig. En händelse har goda möjligheterna att bli en nyhet då den handlar om så kallade elitpersoner.

I det här fallet är det även elitpersoner som är källor, vilket också stärker händelsens nyhetsmässighet. Informationen i denna nyhet är hämtad från en av världens mest lästa bloggar – Perez Hiltons blogg. Perez Hilton bloggar om skvaller om Hollywoodkändisar. Denna nyhet handlar om att den svenska modebloggerskan Kenza ger svar på tal efter att Perez Hilton hånat henne på sin blogg. Bakgrunden är att Kenza lagt ut bilder på sin blogg när hon festar med den amerikanska superstjärnan och hiphopartisten Kanye West. Perez Hilton ställer på sin blogg sig frågan varför Kanye West skulle hålla kontakten med en okänd 20-årig modebloggare. Med tanke på att Perez Hilton ”hånar” Kenza och att Kenza blir arg, ledsen och bemöter kritiken innehåller nyheten negativa inslag. Galtung och Ruge menar att västvärlden har en förkärlek till negativa nyheter.

Sensationellt och kulturellt aktuellt

Själva händelsen att Perez Hilton som annars skvallrar om Hollywoodkändisar bloggar om svenska Kenza kan också uppfattas som sensationell eller överraskande, vilket enligt Hvitfelt och Galtung & Runge är goda nyhetsvärdekriterier. I det här fallet är det också sensationellt att Kenza festar tillsammans med supermegakändisen Kanye West. Jag tycker ofta att det märks att svenska medier blir överlyckliga då stora världsstjärnor uttalar sig eller umgås med svenska kändisar.

En händelse är också mer nyhetsmässig då den utspelas under kort tid samt har kort geografiskt eller kulturellt avstånd (se exempelvis Hvitfelt och Galtung & Ruge). Denna händelse uppfyller dessa kriterier då det rör sig om snabba reaktioner två bloggare emellan. Och det rör sig om musikstjärnor och bloggare som är betydande delar av kulturen i vår tids samhälle. Lippman talade redan 1924 om två grundstenar i nyhetsvärdering – identifikation och känsla. Vi känner igen kändisarna och känner något inför dem.

Negativ händelse överdrivs och nyhetsvärdet ökar

Hvitfelt och Galtung & Ruge menar att ju fler av deras utlysta nyhetsvärdekriterier en händelse innehåller desto större chans har den att bli en nyhet. Denna händelse innehåller många av kriterierna men inte alla. Galtung hävdar att om flera av kriterierna saknas måste de övriga vara tillräckligt starka. Den här händelsen är inte så uppseendeväckande egentligen och den kritik Perez Hilton riktar mot Kenza är inte så farlig i sig. Hade personerna inte varit kändisar hade denna händelse förmodligen aldrig blivit en nyhet. Men tack vare att det enbart rör sig om kända personer och att rapporteringen av den negativa händelsen (hånet) överdrivs ökar nyhetsvärdet. Aftonbladet uppfattas dessutom av många som en ”skvallerblaska” och händelsen hade förmodligen inte varit lika nyhetsmässig i exempelvis en tidning som DN, som många tycker skriver om mer relevanta och ”riktiga” nyheter.

Val av händelse som publicerats som nyhet 2 –

http://www.dn.se/sthlm/applen-far-nya-agare-pa-facebook

Nära oss i tid, kultur och rum

Den här händelsen som DN skrivit om handlar inte om några elitpersoner utan om ”vanliga” människor. Händelsen kan kopplas samman till Henk Prakkes idé om att det är tre faktorer som är betydande för en händelses nyhetsmässighet – avstånd i tid, kultur och rum. Händelsen ligger nära oss i alla dessa avseenden. Händelsen är aktuell, det är höst och många med trädgård och äppelträd besväras av den mängd äpplen de inte kan ta tillvara på. Faktorn kultur berör i högsta grad Facebooks medverkan i händelsen. I dagsläget är Facebook en stor del av vår kultur, människor spenderar mycket tid vid och är på olika sätt engagerade i Facebook. Att lösa problem på detta sätt via Facebook och Internet börjar också bli allt vanligare i vår kultur.

Sedan vill jag också hävda att allt som rör miljö är aktuellt i vår tid och kultur. Medier diskuterar ständigt hur vi måste förbättra och arbeta för att rädda miljön. Och vi uppmanas att leva ekologiskt eller köpa ekologiska och rättvisemärkta produkter. Förutom att händelsen ligger nära oss i tid och kultur ligger den också nära oss i rum. Händelsen är uppmärksammad i en nationell tidnings webbupplaga och utspelar sig i Sverige – det land de flesta av tidningens läsare bor i.

Relevant, vardaglig och engagerande händelse

Till skillnad från händelsen om Kenza, Kanye West och Perez Hilton är denna händelse mer relevant och kan ge stor nytta för både människor och miljön. Just relevans är ett kriterium som hamnar högt upp på både Hvitfelts och Galtungs listor över krav för nyhetsmässighet. Forskare (se exempelvis Hadenius & Weibull) talar också om nyhetsvärderingskriterier som uppkommit på senare år, bland annat vardagsrelevans. Med detta menas att händelsen ska ge möjlighet till identifikation och kunna relateras till vardagliga erfarenheter. Händelsen ska också gärna personifieras på så vis att individuella exempel belyser en helhet. Folk kan känna igen sig i sitt äppelöverflöd och viljan att göra något åt det. Här är det en familj som uppmanar andra och tipsar andra om att göra likadant vilket kan leda till att problemet åtgärdas.

Andra nyhetsvärderingkriterier är att händelsen ska skapa empati, engagemang och känslor. I nyheten uppmanas människor att göra någonting bra och empatiskt, både för miljön och för andra människor. Detta kan också relateras till händelsens uppsåt att skapa engagemang hos andra och känslan av att göra någonting av värde. Man får bidra till ett miljövänligare och bättre samhälle och kan ge människor som inte har några äpplen äpplen.

Lättbegripligt och lättillgängligt

Både Hvitfelt och Galtung talar också om att nyheter behöver beskrivas enkelt och tydligt. Artiklarna som blivit publicerade som nyheter beskrivs med ett enkelt språk och det enkelt att förstå vad som har hänt. Läsare kan skumma igenom innehållet men ändå första sammanhanget. Vilket krävs i en värld full av nyheter och nyhetsrapportering. Ska människor ha tid att ta del av och välja nyheten måste det kunna göras snabbt.

Written by Sanna Johansson

2011/09/16 at 01:39

Publicerat i Uncategorized

Blogg för journalistikkurs HT 2011 Karlstads universitet

with 2 comments

Ja, som ni kan utläsa av både titeln på bloggen och titeln på detta inlägg är detta min blogg för journalistikkursen (MKGA44) vid Karlstad universitet, HT 2011.

På återhörande.

Written by Sanna Johansson

2011/08/31 at 09:13

Publicerat i Uncategorized